1800-talet
Under 1800-talet utvecklades den svenska exportindustrin mycket snabbt och volymerna ökade i hamnen. Fartygen blev fler och större och kunde tack vare ångdriften ta sig fram på ett helt annat sätt. Det var nu hamnens första kaj för oceangående fartyg byggdes.
STORA HAMNEN
Stora Hamnen sedd från Brunnsparken år 1850.
GULLBERGSKAJEN
Mellan 1845 och 1872 byggdes kajerna från Skeppsbrokajen i väster till Gullbergskajen i öster.
VARVSINDUSTRIN TAR FART
Under 1800-talet grundas flera mekaniska verkstäder i Göteborg. Med tiden utvecklades de till några av Sveriges största varv.
ROSENLUNDSKANALEN
Feskekôrka byggdes på utfylld befästningsmark och invigdes 1 november 1874. Bilden är från omkring år 1900.
STENPIREN OCH SKEPPSBROKAJEN
I mitten av 1800-talet var Stenpiren klar och några år senare anlades Skeppsbrokajen som blev ett populärt promenadstråk.
I mitten av 1800-talet hade fartygen blivit större och hade, mycket tack vare ångdriften, bättre möjligheter att ta sig upp i Göta Älv. Det blev därför nödvändigt att bygga kajer längs älven. Den första moderna älvkajen blev Stenpiren, som stod klar 1845.
Skeppsbrokajen anlades 1864 och kom att bli ett populärt promenadstråk. Här låg även Badhuset, landets förnämaste varmbadhus. Det byggdes 1830 och varmbadhuset erbjöd både söta och salta bad. Varje dag gick en ångare ut till Känsö i Göteborgs södra skärgård för att hämta tång och friskt havsvatten.
ERIKSBERG
Ett av de största svenska varven tog sina första steg med olika slags galvaniseringsarbeten. Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB bildades 1850 och startade 1871 ett skeppsvarv i anslutning till verkstaden. Varvet var fram till 1910-talet det minsta av de tre göteborgsvarven. Produktionen bestod främst av passagerarbåtar, ångslupar och bogserbåtar till Danmark, Norge och Finland samt skärgårdsbåtar till Stockholm. Eriksbergs utveckling mot storvarv inleddes 1915 när redaren Dan Broström tog över aktiemajoriteten i bolaget.
Under 1950- och 1960-talen var Eriksberg det mest lönsamma varvet i landet, men i slutet av sextiotalet blev konkurrensen från den japanska varvsindustrin alltmer tydlig. Situationen förvärrades under sjuttiotalets varvskris och 1975 övertogs varvet av staten. Eriksberg blev ett dotterbolag till Götaverken innan nedläggningen 1979 var ett faktum.
I samband med omdaningen av Norra Älvstranden har Eriksberg förvandlats till bostadsområde. Kvar från varvsepoken är den stora bockkranen som utgör ett landmärke för området. Bland den bevarade historiska bebyggelsen finns också Juvelkvarnen och Eriksbergshallen.
Första älvkajen och första varvet
STRÖMMEN AV EMIGRANTER TILL USA Under första halvan av 1800-talet var Göteborg den vanligaste staden för svenska emigranter att resa ifrån.
INDUSTRIEPOKEN OCH HAMNEN
Den nuvarande hamnen började byggas på 1840- talet, då man inledde muddringsarbetet kring Stora Bommen. Under åren 1845–1872 byggdes de kajer som senare moderniserades och nu sträcker sig från Skeppsbrokajen i väster till och med Gullbergskajen i öster. Det var framför allt den ökade trafiken i samband med ångfartygens inträde och tillkomsten av Göta Kanal, som stod klar 1832, som ställde krav på en större och djupare hamn.
Under andra halvan av 1800-talet utvecklades den svenska exportindustrin mycket snabbt, vilket innebar ökade volymer i hamnen. Mellan åren 1888 och 1902 byggdes Masthuggskajen, hamnens första kaj för oceangående fartyg. Inseglingsrännan muddrades till sju meters djup och kajerna fick järnvägsspår. Göteborgs Hamn börjar växa till en storhamn.
EMIGRANTERAN
Strömmen av svenska emigranter till USA var till en början ganska begränsad. Under första halvan av 1800-talet dominerade direktresor med segelfartyg och Göteborg var den vanligaste staden att resa ifrån. Man kunde till exempel ta sig till New York med briggen Superb. På den här tiden var Sillgatan, som senare bytte namn till Postgatan, en livlig gata där emigranter kunde köpa sin resa och bo billigt men trångt i väntan på avfärd.
Antalet emigranter ökade i början av femtiotalet, när det hittats guld i Kalifornien. Från och med slutet av 1860-talet blev det vanligt att åka från Göteborg via England. Först båt till Hull, tåg till Liverpool och sedan vidare över Atlanten. Det fanns också möjlighet att resa via Hamburg. Den dominerande linjen mellan Göteborg och Hull var den så kallade Wilsonlinjen. Rederiet hade avtal med atlantlinjerna i England om att samordna emigranttrafiken från Skandinavien och 1870 satte man in två specialbyggda fartyg, Orlando och Rollo. Vid den här tiden hade fartygen börjat segla till och från Packhusplatsen istället för Klippan.
Emigrantströmmen var som mest strid på 1880- talet, vilket innebar fler och större båtar. År 1904 sattes till exempel Calypso, sin tids största passa- gerarångare på Nordsjön, in mellan Göteborg och Hull i England.
STORA HAMNEN
Stora Hamnen sedd från Brunnsparken år 1850.
GULLBERGSKAJEN
Mellan 1845 och 1872 byggdes kajerna från Skeppsbrokajen i väster till Gullbergskajen i öster.
VARVSINDUSTRIN TAR FART
Under 1800-talet grundas flera mekaniska verkstäder i Göteborg. Med tiden utvecklades de till några av Sveriges största varv.
1800-talet
Under 1800-talet utvecklades den svenska exportindustrin mycket snabbt och volymerna ökade i hamnen. Fartygen blev fler och större och kunde tack vare ångdriften ta sig fram på ett helt annat sätt. Det var nu hamnens första kaj för oceangående fartyg byggdes.
I mitten av 1800-talet hade fartygen blivit större och hade, mycket tack vare ångdriften, bättre möjligheter att ta sig upp i Göta Älv. Det blev därför nödvändigt att bygga kajer längs älven. Den första moderna älvkajen blev Stenpiren, som stod klar 1845.
Skeppsbrokajen anlades 1864 och kom att bli ett populärt promenadstråk. Här låg även Badhuset, landets förnämaste varmbadhus. Det byggdes 1830 och varmbadhuset erbjöd både söta och salta bad. Varje dag gick en ångare ut till Känsö i Göteborgs södra skärgård för att hämta tång och friskt havsvatten.
ERIKSBERG
Ett av de största svenska varven tog sina första steg med olika slags galvaniseringsarbeten. Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB bildades 1850 och startade 1871 ett skeppsvarv i anslutning till verkstaden. Varvet var fram till 1910-talet det minsta av de tre göteborgsvarven. Produktionen bestod främst av passagerarbåtar, ångslupar och bogserbåtar till Danmark, Norge och Finland samt skärgårdsbåtar till Stockholm. Eriksbergs utveckling mot storvarv inleddes 1915 när redaren Dan Broström tog över aktiemajoriteten i bolaget.
Under 1950- och 1960-talen var Eriksberg det mest lönsamma varvet i landet, men i slutet av sextiotalet blev konkurrensen från den japanska varvsindustrin alltmer tydlig. Situationen för- värrades under sjuttiotalets varvskris och 1975 övertogs varvet av staten. Eriksberg blev ett dotterbolag till Götaverken innan nedläggningen 1979 var ett faktum.
I samband med omdaningen av Norra Älvstranden har Eriksberg förvandlats till bostadsområde. Kvar från varvsepoken är den stora bockkranen som utgör ett landmärke för området. Bland den bevarade historiska bebyggelsen finns också Juvelkvarnen och Eriksbergshallen.
Första älvkajen och första varvet
STRÖMMEN AV EMIGRANTER TILL USA
Under första halvan av 1800-talet var Göteborg den vanligaste staden för svenska emigranter att resa ifrån.
INDUSTRIEPOKEN OCH HAMNEN
Den nuvarande hamnen började byggas på 1840- talet, då man inledde muddringsarbetet kring Stora Bommen. Under åren 1845–1872 byggdes de kajer som senare moderniserades och nu sträcker sig från Skeppsbrokajen i väster till och med Gullbergs kajen i öster. Det var framför allt den ökade trafiken i samband med ångfartygens inträde och tillkomsten av Göta Kanal, som stod klar 1832, som ställde krav på en större och djupare hamn.
Under andra halvan av 1800-talet utvecklades den svenska exportindustrin mycket snabbt, vilket inne bar ökade volymer i hamnen. Mellan åren 1888 och 1902 byggdes Masthuggskajen, hamnens första kaj för oceangående fartyg. Inseglingsrännan muddrades till sju meters djup och kajerna fick järnvägsspår. Göteborgs hamn börjar växa till en storhamn.
EMIGRANTERAN
Strömmen av svenska emigranter till USA var till en början ganska begränsad. Under första halvan av 1800-talet dominerade direktresor med segelfartyg och Göteborg var den vanligaste staden att resa ifrån. Man kunde till exempel ta sig till New York med briggen Superb. På den här tiden var Sillgatan, som senare bytte namn till Postgatan, en livlig gata där emigranter kunde köpa sin resa och bo billigt men trångt i väntan på avfärd.
Antalet emigranter ökade i början av femtiotalet, när det hittats guld i Kalifornien. Från och med slutet av 1860-talet blev det vanligt att åka från Göteborg via England, först båt till Hull, tåg till Liverpool och sedan vidare över Atlanten. Det fanns också möjlighet att resa via Hamburg. Den dominerande linjen mellan Göteborg och Hull var den så kallade Wilsonlinjen. Rederiet hade avtal med atlantlinjerna i England om att samordna emigranttrafiken från Skandinavien och 1870 satte man in två specialbyggda fartyg, Orlando och Rollo. Vid den här tiden hade fartygen börjat segla till och från Packhusplatsen istället för Klippan.
Emigrantströmmen var som mest strid på 1880- talet, vilket innebar fler och större båtar. År 1904 sattes till exempel Calypso, sin tids största passa- gerarångare på Nordsjön, in mellan Göteborg och Hull i England.
